It´s hard to say goodbye
I fredags åkte vi tidigt hemifrån för att åka till Mora och säga farväl till våran älskade, mycket saknade farfar. Det var en av dom jobbigaste stunderna i mitt liv. Det var en fin begravning, även att prästen pratade mycket strunt.. Det var många som uppskattade farfar och han var egagerad på så många ställen. Många blommor och många minneshälsningar under fikat senare. Och såklart många tårar.
Senare på kvällen samlades hela släkten hos min faster och åt middag.
Senare på kvällen samlades hela släkten hos min faster och åt middag.
Innan vi åkte hem igår åkte vi till farfars hus, och det kändes inte alls bra. Folk i huset, folk jag aldrig har träffat, som rensade och slängde saker. Folk jag inte känner slängde min farfars saker. Jag vet ju vilka det var, men har aldrig någonsin träffat dom. Kan inte riktigt skriva ut vad jag kände. Riktigt, riktigt ledsen räcker liksom inte till.
Jag är inte riktigt redo att släppa taget än. Jag har inte hunnit sörja än. Det har hänt så mycket bra i början på det här året. Och jag har inte vetat vad jag ska känna. Hur mycket glädje får man känna när det har hänt nåt så hemskt? Så jag har lagt sorgen längst bak i minnet och hjärtat, och inte tänkt på det. Jag känner mig hemsk...
Kommentarer
Tanja
Se inte döden som något hemskt, tänk på den som något fint istället. Din farfar finns nu där uppe med alla andra och tittar ner på dig och är med dig hela tiden. Man får vara ledsen, det är ju klart att man blir det när någon nära en går bort men man ska inte låta sorgen ta över allt för mycket. Du får njuta av glada stunder åt din farfar.
Du är inte hemsk för att du känner glädje samtidigt som något tråkigt har skett. Jag ser det som en fantastisk gåva du har, att fortfarande se det roliga i saker men också tillåta dig att sörja när du vill och när det behövs. Det är verkligen inte att vara hemsk ! <3
